De olika föreställningarna som ska ingå i Västerbotten berättar håller på att börja ta form. Idéer föds, stöts och blöts, tankar och förslag processas, förändras och förnyas. I Olofsfors ska Åsa N Åström och Håkan Bring fånga brukets själ och historia i en dansföreställning. Här skriver Åsa om processen.
Process på Olofsfors Bruk
Jag och min kollega Håkan Bring ska göra en föreställning på Olofsfors bruk. Det är en från början helt okänd plats för oss. Vi möter den en vintrig dag 2012.
Vårt möte är kallt, det är hårt, det andas frusen rörelse. Allt har stannat. Inte tiden. Det bevaras. Varför ska något bevaras? Kan det bevaras? Fåglar flyttar in, lämnar bon och fågelskit kvar. Det ordnas guidade visningar. Allt för att återminnas, återskapa eller hedra platsen och de som bott och arbetat i Olofsfors.
Vad vill vi göra här?
Jag är koreograf. Håkan är konstnär. Båda lika luddiga begrepp. En koreograf koreograferar, skapar rörelser som dansarna lär sig och utför. En konstnär skulpterar, målar, gör konst. Det är först när vi har en publik som åskådare, som konsten blir synlig. Det är då det blir tydligt vad dansen berättar, vad kroppen, konsten, byggnaderna, ljuden, rösterna och platsen berättar.
Håkan och jag har genom vårt arbete blivit mer och mer involverade i varandras konstformer. Vi hittar på rörelser, former, ideér och frågar oss inte längre vem som gör vad. Vi skapar tillsammans. Vi placerar oss själva i konstverket, i föreställningen, som medaktörer, eller dansare. Eller vad man vill kalla oss.
När vi gick runt i Olofsfors kom det sig att vi direkt pratade om Arbete. Hur de arbetat på Olofsfors bruk. Vad mänskliga händer utformat. Vad som skapats via arbetet. Om samhället, hur bruket skapade förutsättningar för ett samhälle. I masugnen. I smedjan. Genom Jordbruket.
Mjölka kor. Spika, hamra, bära, kasta.
Föda barn. Amma, kärna smör, baka bröd.
Kroppsarbete.
Med dans kan man säga; hoppa, springa, snurra, svepa. Det är rörelse. Rörelse är arbete? Mitt arbete är dans. Vad kommer finnas kvar av mina rörelser? Hur ser mitt arbetarsamhälle ut?
Vi har bestämt vilka dansare som ska vara med i föreställningen. De passar perfekt in, jag är så glad att de vill vara med. Dansarna är de som ger föreställningen rätt färg.
Musikerna från Piteå musikhögskola är igång att leta ljud, och fånga ljud och skapa musik av detta. Och så har vi en filmare från Övik som jag arbetat med flera gånger, fantastiskt att han kan vara med och skapa bilder till föreställningen. Ja, vi är ett ganska stort gäng som skapar en föreställning ihop. Tänk att en gång gick stora landsvägen rakt genom byn. Och det fanns flygplats alldeles intill. Nu flyger vi in från olika håll i Sverige och möts på Olofsfors bruk.
Alla pusselbitar behövs för att skapa helheten. Och vägen dit är en process. Jag skriver ner idéer och mailar ut, de ger svar, ser nya möjligheter och skapar på sitt håll efter sin tolkning konst. Vad vi vet är att det ska bli en upplevelse för en publik. Och jag vet vad jag vill att publiken ska uppleva, men publiken är alla sina egna konstnärer och tolkar vårt verk på sina egna sätt, utifrån sina egna erfarenheter.
Allt är flyktigt. Tiden är flyktig. Minnen, ord, namn, händelser. Dans är flyktigt. Jag tänker att det som är bestående är erfarenheterna. Och upplevelsen, den egna. Den jag bevarar i mig. Så skapar dansen och konsten en ny tid, en Nu-tid, en verklig tid, och en framtid.
/Åsa N. Åström
Den 13 oktober kan man lyssna till Anne Woulab när hon berättar om Mamesll Lovisa: 
