Nu gör vi ett berättarmagasin för Skellefteåregionen

I delprojektet Kulturturism i Berättarnas stad arbetas det febrilt med en av produkterna, som faktiskt kommer att utmynna i en fysisk produkt – ett magasin. Trycksaken tar avstamp i det muntliga och litterära berättandet i Skellefteåregionen, från kust till fjäll.

Behovet av en tryckt produkt såg vi redan i ett tidigt skede. Det fanns visserligen en del material som sammantaget gav en bild, men då krävdes ett stort intresse och en vilja att söka på olika ställen. Med den här produkten skulle informationen om det muntliga och litterära samlas och källor och avsändare göras tydligare.

Kort sagt, en ingång till platsen och personerna. Till landskapet i Berättarnas stad. Från dåtid till nutid. För såväl lokalbefolkning som besökare.

Naturligtvis spelar magasinet också en roll som inspiratör till att uppleva, se, läsa och lyssna av det kulturutbud som våra trakter erbjuder. Inte minst genom projektets försorg.

Till en början kommer magasinet att tryckas i en version på svenska, men vi förbereder för en möjlighet att översätta och trycka det åtminstone på engelska. I skrivande stund är det dock inte klart.

Håll utkik under Berättafestivalen 2014 – då kommer den direkt från tryckpressen!

Tell me a story

Kan berättande göra världen till en bättre plats? Härmed presenterar vi konferensen som utgår ifrån att det faktiskt är så.

konferensmikrofon

Tell me a story är en helt ny företeelse; en konferens som behandlar berättandet på bred front. Programmet riktar sig till en bred målgrupp av bland annat berättare, kulturarbetare, lärare, näringsliv, kommunikatörer, vård- och omsorgspersonal.

Och varför tycker vi att detta är viktigt då? Kan vi göra världen till en bättre plats? Ja kanske det.

Genom Västerbotten Berättarnas län och delprojektet Kulturturism i Berättarnas stad valde vi ut Berättarfestivalen ut som ett prioriterat område att utveckla. Orsaken till att det utmynnade i just en konferens var flera. Bland annat att branschen själv skulle kunna få ett forum att marknadsföra sig och sina tjänster, helt enkelt göra affärer. Men framför allt så kände vi att berättandet har en potential att spela en viktig roll för fler. Många yrkesområden arbetar helt naturligt med berättelser och berättande, men ser det kanske inte alltid ens själva. Därför är utgångspunkten i Tell me a story att det i berättandet finns kraft att påverka och förändra vår värld till en bättre plats.

Arbetet med att sprida information och marknadsföra att konferensen äger rum som bäst och tar ny fart efter julhelgerna.

För att hänga med i vad som händer – håll utkik på: http://berattarfestivalen.se/konferens/ Eller via Twitter: Berättarfestivalen  @berattarfest  #berattarfest

Möte om branschens roll i framtidens Berättarfestival

Skulle det vara intressant att skapa en branschkonferens för berättare i Sverige? Vi bjöd in till ett möte för att presentera idéer kring en sådan satsning.

branschmote

I Berättarnas stad finns en berättarfestival, som är ett av de prioriterade områden för produktuveckling inom delprojektet Kulturturism i Berättarnas stad.

Under förra veckans Berättarfestival i Skellefteå bjöd så delprojektet tillsammans med representanter från bland annat Västerbottensteatern, Skellefteå Berättarförening, Berättarfestivalen samt övriga delar i projektet Västerbotten Berättarnas län in till ett möte för att diskutera framtids- och utvecklingsfrågor. Hur skulle Berättarfestivalen i Skellefteå kunna bli ett forum som spelar roll för berättare i hela Sverige, både som en plats för möten och erfarenhetsutbyte, men också som ett sätt att faktiskt visa för andra branscher hur berättandet kan göra skillnad i deras verksamhet?

Med önskan om att få input kring dessa frågeställningar hade projektet Kulturturism i berättarnas stad bjudit in representanter från olika delar av den svenska berättarbranschen. Intresset var stort och vi fick till och med byta till en större intilliggande lokal för att alla skulle få plats!

Synpunkter som kom upp var bland annat att skapa en plats i festivalen där vi med den som bas kan nå ut med våra gemensamma målsättningar för branschen i sin helhet. Tillsammans. Kanske en berättarantikvarie i varje region? Sprida kunskap om hur vi jobbar gränsöverskridande mellan institutioner och konstformer just när det gäller berättandet. Men också att vi måste träna på att ”konsulta”, hur når vi ut till de som finns i andra branscher? Vi konstaterade också att de aktörer som finns bildar en slags mosaik snarare än att de konkurrerar med varandra om samma idéer.

Projektet tackar ödmjukast för den stora delaktigheten i mötet och tankarna som dryftades – det här tar vi med oss i arbetet för att göra nästa års festival ännu bättre, tillsammans. branschmote2

Berättarfestivalens framtid

Igår deltog vi i en visionsdag om berättarfestivalens framtid i Skellefteå.

Hur ser den ideala festivalen ut? Vilket innehåll vill vi bjuda på? Hur ska det engagemang som finns i staden fortsätta frodas, och hur ska organisationen kring festivalen lösas i framtiden? Vi diskuterade vad som kan vara viktigast att lyfta fram, avgörande vägval och hur vi på bästa sätt kan kommunicera festivalens visioner, mål och planer.

Vi ser fram emot att få vara en del av det som kommer att växa fram de närmaste åren!

Temadag med Kultur Skellefteå

Till vår stora glädje ville Kultur Skellefteå skapa en personaldag i berättandets tecken, och vi i berättarprojektet fick chansen att vara med och bidra.

Alla sammanstrålade 18 oktober i Burträsk, på Västerbottensost besökcentrum, där vår kursdeltagare i storytellingutbildningen, Agneta Karlsson, glatt ställde sig upp och berättade storyn som hon jobbat fram om mejerskan Ulrika Eleonoras väg till att skapa denna speciella och typiska ost.

Agneta Karlsson, verksamhetsansvarig för Västerbottensost besökcenter i Burträsk.

Två glada damer från projektet: Jenny Eklund, storytellingutbildare, och Marie Mandalh, ansvarig för delprojektet Kulturturism i Berättarnas stad

Dagen fortsatte på Edelviks folkhögskola och Burträsk bibliotek. Vi var inbjudna för att prata om berättande förstås, om projektets satsningar, om visioner kring berättande och om hur man konkret kan jobba med berättelser i sin verksamhet.

Projektet och Skellefteå kommun har liknande utmaningar – att fylla ett begrepp (Berättarnas stad och/eller Berättarnas län) med meningsfullt och viktigt innehåll, som många kan och vill relatera till.

Vi experimenterade förresten också idag, med kontrasterna mellan en relativt tråkig informativ presentation av projektet, som Anders Karlsson fick stå för, med OH-blad och allt! – och den levande signaturberättelsen som Marianne Folkedotter framförde. Det var lite svårt att hålla sig för skratt! Men budskapet blev tydligt – en berättelse ger så mycket mer känsla och bildskapande än någon annan form av information.

Anders Karlsson visar sina färdigheter med OH-blad medan Marianne Folkedotter väntar på sin tur.

 

Burträskberättelser

Kan berättelser öka intresset för en bygd? Det är vi i projektet övertygade om – och fick  ett bra exempel från Burträsk på hur det kan se ut.

Vi var tillsammans med Västerbottensost Besökscentrum, Burträsk camping och Burträskbygdens utveckling inbjudna till Edelviks folkhögskola i Burträsk för att titta på berättarföreställningen ”Det berättades”.

Pär-Erik Wikström och Matilda Kjellmor

Föreställningen handlade om livet under 30- och 40-talet i byarna kring Burträsket. Om de människor som levde här, de som inte nämns i historien, men som alla uträttade stordåd i det lilla. Om kampen för att få mat på bordet, för att få behålla de nära och kära och för att ha kvar sin stolthet. I föreställningen träffade vi gårdfarihandlaren Necka-Kaln som släpade runt på sin fullpackade cykel och gärna slog sig ner i gårdarnas kökssoffor och berättade historier. Vi fick också höra många andra berättelser, som den om Elin Hansson som kämpade för kärleken till sin psyksjuke man, om huset som skulle dras över isen men sjönk i sjön; världsberömda Albertina, och om hur dödandet av en katt fick oanade konsekvenser i två människor liv.

Fängslande föreställning; full av både skratt och gråt!

Föreställningen baseras på Henning Sjöströms skönlitterära karaktärer. ”I de fattiga byarna kring Burträsket såg jag under några årtionden enkla, rediga människor göra ett stort dagsverke. Jag fick vara mitt ibland dem. Och det är jag glad för nu”. Så skrev Henning Sjöström i inledningen till en av sina böcker om hemorten Burträsk i Västerbotten.

Det var Pär-Erik Wikström, lärare på skolans teaterlinje, och Matilda Kjellmor, frilansande berättare/skådespelare, som på ett målande sätt gav oss berättelserna. Jörgen Swedberg stod för musiken.

Efter föreställningen samtalade vi om hur man kan öka intresset för platsen, genom att ta tillvara på och använda sig av en bygds berättelser på olika sätt. Många idéer dök upp, och vi ser fram emot att följa utvecklingen i Burträsk framöver.

Sara Lidman-resa

Lördag den 12 maj reser jag tillsammans med ett fyrtiotal andra resenärer i Sara Lidmans fotspår. Bakgrunden är min önskan, som går hand i hand med projektets uppdrag, att kunna utveckla kulturturistiska produkter baserade på regionens berättelser. I det ingår att ta del av och knyta kontakt med det som finns idag.

Denna tur är arrangerad av Bokcafé Pilgatan, liksom många gånger förr, och utgår med buss från Umeå. Våra litterära guider heter Erik Jonsson, redaktör för Provins, och Carl Åkerlund, författare. Det är killarnas ”jungfruresa” som guider, de har däremot åkt med tidigare – då med ”veteranen” Birgitta Holm som litterär ciceron. Värd för resan är Annika Edlund från Bokcafé Pilgatan.

Under resan får vi höra om Saras fantastiskt hyllade debut med Tjärdalen 1953 samt upplägg och reaktioner på samtliga delar i triptyken om Ecksträsk. Sedan får vi en utblick i hennes internationella engagemang som också är politiskt i många avseenden. Det handlar om hennes syn på kön och jämställdhet, etnicitet och ursprung. Normer och normbrytande personer och deras öden. Samt självklart delar ur Järnbaneeposet.

Aldrig förr har väl en bussresa längs Norrlandskustens tråkigaste sträcka känts så kort!

Första stopp är Kyrkan i Österjörn, där Saras grav finns och där för övrigt Didrik var den första att döpas. Tack vare att Erik Jonsson, som skrivit mycket om Birger Vikström och hans författarskap, finns med på resan så får vi också tillfälle att vid hans grav lära oss lite mer om honom. Lunch och kaffe mättar sedan hungriga magar inne i Herrgården, i regi av Österjörns Byautvecklingsförening.

Sedan åker vi vidare in till Jörn och vi blir visade järnvägsstationen, Didriks handelsbod och huset i Månliden, innan vi så småningom kommer till Missenträsk. Där tas vi emot av Lars Sundqvist som är vaktmästare. Med blå små tossor på fötterna tillåts vi vandra runt i huset och lyssna till guidernas berättelser och insupa atmosfären.

Bland annat får vi lyssna till när Saras systerdotter, tillika ordförande i Sara Lidman sällskapet, Ulla Danielsson, läsa upp ett brev som hon hittat och som hon inte visste säkert om det någonsin skickats eller inte. Brevet var adresserat till Mona Sahlin under tiden hon befann sig i något slags mediadrev. Där Sara, dels berömde henne för ett antal egenskaper, men också gav henne råd utifrån Saras egna erfarenheter av stormar. Det känns exklusivt att få höra Saras ord läsas upp nästan för första gången.

Kaffe och hembakt bulle avrundar dagen innan bussen styr ut ur byn i riktning söderut. Tillbaka till verkligheten.

/Marie Mandalh

Läs mer

Bilder från resan

På besök i Raggsjö

Projektarbetet handlar mycket om att möta människor i verksamheter. Särskilt såhär i uppstarten. Ett exempel på dessa möten skedde härom veckan, då jag var besök i Raggsjö.

En onsdag i februari träffar jag eldsjälen Ivar Johansson i Raggsjö byahus. Han bjuder mig på starkt kaffe och en fantastisk raggsjökaka med vinbär i det uppvärmda köket. Utanför är det dryga tjugo minusgrader och solen visar sig för en av de första gångerna detta år.

Efter en rundvandring i utställningen som invigdes sommaren 2011, slår vi oss ner och pratar om möjligheter och förutsättningarna för Raggsjöliden som besöksmål.

Ivar, som själv bor i byn, berättar att efter Ormens väg på Hälleberget började folk att ”droppa in” för att se sig omkring. När sedan Torgny Lindgrens författarskylt skulle avtäckas på platsen 2002 och författaren själv uttryckte att hans farmor och farfars sommarhus, som var i ett bedrövligt skick, borde rivas – insåg man att det var värt att bevara. Och bollen var i rullning.

När kaffet är uppdrucket promenerar vi ett par hundra meter till det idag tidsenligt renoverade farmor och farfars sommarhus, det är tyst och stilla och kände jag mig inte som en naturromantiker innan så gör jag det definitivt nu. När vi gläntar på dörren reser vi åtskilliga decennium bakåt i tiden, och åtminstone jag, vill inte resa hem igen.

För mer information om verksamheten se www.raggsjoliden.se

/Marie Mandalh